Uppföljaren till The Aviator..

nu kommer den- The Elevator! bestämde mig för att ta en sista rökpaus för dagen. glad i hågen tog jag min kopp kaffe, klev in i hissen och tryckte på B. hissen börjar åka. upp. "men vänta nu, byggnaden har ju bara 3 våningar och jag sitter ju på våning 3" hissen stannar. och står stilla. "hmm bäst att trycka lite på alla knappar" ingen respons. "går det att öppna dörren tro?" svar: nej. står och kikar ut igenom den lilla glasrutan på alla siemensanställda som tar eftermiddagskaffet och känner mig allmänt dum. har ett eget kafferep för mig själv i hissen. när kaffet är slut börjar min situation kännas lite tråkig. nog för att det är skönt att komma ifrån jobbet lite, men ändå. dags att ta tag i saken. knacka lite försiktigt på dörren så där (man vill ju inte störa) ingen respons. okej, jag ringer väl på den där alarmklockan lite. ingen respons. det dyker upp en vilsen herre i trapphuset som jag lyckas få kontakt med. han säger att han ska säga till i vakten. ytterligare tio minuter förflyter och nu börjar min situation uppmärksammans av folket på våning 3. jasmina dyker upp på väg hem och ser lite förvånad ut då hon ser mig stå och glo. eftersom att inget verkar hända går hon och tar reda på numret till vakten. slår honom en liten pling eftersom att det finns en telefon i hissen i allafall. det är en trevlig prick som börjar undersöka om någon riddare med skruvmejseln i högsta hugg utskickats för att rädda denna värna jungfru ur hennes nöd. det har det tydligen och efter ett tag dyker han upp med en bunt nyfikna människor i släptåg. vakten tycker det är bäst att vi pratar vidare tills jag kommit ut. står och kikar på min riddare som står och försöker bända upp dörren. efter ett tag försvinner han och släptåget utan ett ord och jag står ensam kvar med telefonluren i handen. vakten och jag konstaterar att de förmodligen slutat för dagen och gått hem. jag kommer nog få sitta kvar i hissen tills deras dag börjar imorgon igen. jag förklarar att det går absolut inte, för jag ska se Milan- Barcelona ikväll. vakten lovar att komma förbi och ställe en tv utanför och pressa in lite mosad banan genom dörrspringan åt mig. ja, så går samtalet vidare och då och då dyker några nyfikna åskådare upp och tittar på mig och vinkar lite. jag känner mig som en apa i bur och funderar om jag ska sätta upp en sketch eller börja leka big brother i hissen. det verkar som att de väntar sig någon form av prestation ifrån mig. när jag bara vinkar tillbaka går de besvikna därifrån. efter 40 minuters prat blir vakten nyfiken på vem jag är och slår upp mitt foto i registret. han undrar vad det är jag har i läppen och varför. jag förklarar att det är en piercing som jag skaffat för just sånna här nödsituationer så att jag ska få i mig lite järn i allafall (ringen är iofs. gjort i titan men det avslöjar jag inte, han skulle säkert bli besviken över att jag inte var en så innovativ överlevare som jag utgav mig för att vara. efter en timme slocknar lyset i hissen i fem minuter och sedan, som av ett under, börjar den sakta åka neråt igen. en våning i taget givetvis, eftersom att alla gått och tryckt på hissknapparna våningen under. hissen stannar slutligen på källarplan. jag tackar artigt för ett trevligt samtal och stiger ur. sedan röker jag min efterlängtade cigarett och väljer sedan, efter en stunds övervägande, att ta trapporna upp. då jag återvänder till mitt lilla bås visar det sig att ingen av mina kollegor har noterat att jag varit borta i över en timme. det är en härlig gemenskap på min arbetsplats!